.

Länge sen jag skrev nu..

sportlovet har varit bra. Solen har varit framme större delen av tiden. Gött!
i helgen var jag uppe i mitt paradis. Mår så gött där uppe, mitt fina Lunnis.
När man tänker tillbaka på alla stunder man haft däruppe, hur man kände när man var liten.
Hur man vaknade upp till en strålande sol, begav sig ut på skotertur, drack o'boy och körde slut på bensinen på en kvart.
Tryggheten man kände, lyckligt ovetandes om livet och dess innehåll, glädjen som hjärtat pumpade ut i hela kroppen.
Hur man la sig på kvällen och var alldeles utmattad för alla lekar man lekt, alla intryck man tog in.

Varför har allt blivit så komplicerat? Varför kan man inte känna alla dom där känslorna nu?
Varför har något slagit knut i magen?
Varför bränner tårarna på kinden?
Varför strålar ilskan ut i armarna?
Varför vill man ligga under täcket och sova tills allting blivit bra igen?
Varför känner man att just nu orkar jag inte detta längre.

Jag önskar att någon kunde knyta upp knuten.
Jag önskar att någon kunde torka bort tårarna.
Jag önskar att någon kunde stryka bort ilskan i armarna.
Jag önskar att någon kunde släppa in solljus i mitt sovrum.
Jag önskar att någon fanns där för mig när jag faller.

Varför kan man inte längre krypa upp i mammas eller pappas famn och be dom jaga bort de onda?

Just nu önskar jag att jag var 10 år yngre.
Just nu önskar jag att jag inte visste att man kunde bli ledsen förutom om man slagit sig.
Just nu önskar jag att jag kunde få vara ett barn, ett barn som inte behövde bry sig om något.
Just nu önskar jag att jag kunde få känna allt det där man kände förut.